Vi måste minnas Srebrenica

0
370

Debatt – Farlig nationalism och förnekelse av tidigare folkmord måste motarbetas. Därför får vi inte glömma Srebrenica, skriver Ulf Martinsson, lärare och mottagare av Hédi Frieds pris, på minnesdagen 25 år efter folkmordet då 8000 män och pojkar mördades.

Likt ett okontrollerbart virus banade en farlig form av nationalism väg för det folkmord i Srebrenica i Bosnien som inleddes den 11 juli 1995 och som resulterade i döden för mer än 8000 bosnien-muslimska pojkar och män. Nu 25 år efteråt, har vi alla ett ansvar att minnas och lära av detta misslyckande för världssamfundet i allmänhet och FN i synnerhet. Den 11 juli infaller den årliga internationella minnesdagen för Srebrenica (fastställd genom en EU-resolution 2009).

Inte bara siffror

En vårdag 2017 besökte jag begravningsplatsen och minnescentret i Potocari och förundrades över mänsklighetens ondska och vilka mekanismer som gör att folkmord trots allt sker om och om igen: fördomar, propaganda, nationalism och en plan för det systematiska mördandet riktad mot en viss folkgrupp, är alla tydliga ingredienser.

ANNONS

Trots motsatta löften påbörjades en systematisk uppdelning: Kvinnor och barn skildes från pojkar och män. Rijad försökte gå på en av bussarna med sin mamma men nekades och skickades då istället ”till höger” mot en säker död, 17 år gammal.

Det är lätt att de döda bara blir siffror och därför kommer här historien om Rijad Fejzić, född 1977. Innan kriget kom till Bosnien drömde han om att bli pilot, men den drömmen blev allt mer avlägsen ju mer utsatt läget i Srebrenica blev. När bosnien-serberna under general Ratko Mladić ledning intog staden i juli 1995 hade Rijad liksom tusentals andra sökt skydd vid FN-basen i Potocari.

Området runt Srebrenica var proklamerat som ”skyddad zon” av FN, men de nederländska FN-soldaterna stod handfallna under bosnien-serbernas erövring. Trots motsatta löften påbörjades en systematisk uppdelning: Kvinnor och barn skildes från pojkar och män. Rijad försökte gå på en av bussarna med sin mamma men nekades och skickades då istället ”till höger” mot en säker död, 17 år gammal.

Förnekar och förringar

Vi i Sverige påverkades starkt av kriget i forna Jugoslavien (1991-1995) eftersom vi under dessa år enligt SCB tog emot 147 000 flyktingar, varav merparten från Bosnien. Enligt mig ligger det därför ett särskilt ansvar på det svenska samhället att uppmuntra de som överlevde kriget att göra sina röster hörda, eftersom erfarenheterna från exempelvis Förintelsen visat på tydliga tendenser från överlevarna att inte vilja eller våga berätta. Srebrenica och andra svåra krigsupplevelser finns kanske närmare runt dig än vad du själv kan ana i form av din granne, arbetskamrat eller studiekamrat.

Liksom vid andra folkmord, finns det också de som förnekar eller förringar folkmordet i Srebrenica. Det är visserligen sant att det förekom övergrepp från alla inblandade parter i detta krig, men inte med den planering, systematik och stora omfattning som den i Srebrenica. Fokuset vid förnekandet ligger ofta på begreppsanvändningen, exempelvis huruvida ord som massmord eller massavrättningar istället är de rätta benämningarna i olika försök som går ut på att förringa händelsen. Enligt mig var det just denna strategi som nobelpristagaren i litteratur, Peter Handke, använde sig av i sin retorik när han beskrev händelsen i Srebrenica.

Den 11 juli begravs ytterligare några av de offer som fortfarande hittas i någon av alla massgravar runt Srebrenica. Dock finns det fortfarande många anhöriga som väntar på att åtminstone få några kroppsdelar att begrava.

Dessa förnekare måste bemötas med hårda fakta som att den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) med säte i Haag, redan 2004 fastslog att det var ett folkmord. Att den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić 2016 dömdes till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica av ICTY. Och att den bosnien-serbiske generalen Ratko Mladić till slut år 2017 dömdes till livstids fängelse av ICTY för folkmordet i Srebrenica, enligt mig den symboliskt mest viktiga domen och en slags upprättelse för många av de berörda.

Beträffande Serbiens dåvarande president under kriget i forna Jugoslavien, Slobodan Milošević, så inleddes rättegången i Haag år 2001 där han bland annat stod åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Milošević hann avlida 2006, men hade sannolikt fällts på flera punkter. Under otaliga rättegångsdagar i Haag mot dessa tre ”huvudaktörer” har omfattande med fakta lagts fram som inte går att förneka.

Lärares ansvar

Vi inom lärarkåren har också ett viktigt ansvar i frågor som detta genom vårt kombinerade kunskaps- och demokratiuppdrag och som i mitt fall styrs av läroplanen för grundskolan. Denna föreskriver bland annat att vi ska bemöta främlingsfientlighet och intolerans och att innehållet i historieämnet kräver att vi avhandlar nationalism, samt Förintelsen och andra folkmord. Med detta i ryggen ska vi ge eleverna förmåga och kunskaper att bland annat problematisera varför ett folkmord kan uppstå, exempelvis genom den farliga form av nationalism som innehåller förenklade budskap och hotfulla undertoner. Det gäller också att våra läromedel håller måttet, vilket tidigare inte varit fallet med hur folkmordet i Srebrenica beskrivits. Efter påtryckningar mot förlagen har det dock skett en förbättring de sista åren.

Den 11 juli begravs ytterligare några av de offer som fortfarande hittas i någon av alla massgravar runt Srebrenica. Dock finns det fortfarande många anhöriga som väntar på att åtminstone få några kroppsdelar att begrava. Jag tror tyvärr inte att vi sett det sista folkmordet i omvärlden, som exempel är regimen i Myanmar under granskning eftersom dess fördrivning och behandling av folkgruppen rohingyer bär typiska tecken för folkmord. Vi är därför alla skyldiga att minnas och lära utav Srebrenica.

Ulf Martinsson, SO-lärare åk 7-9 och mottagare av Hédi Frieds lärarpris 2017.

gp.se

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here